Lördagstankar

Det var bra att träffa dig igår. Skitbra. För jag insåg, när jag klev ut i den varma försommarkvällen, att jag inte behöver dig. Att du drar ner mig, och att jag har varit så dum som har låtit dig göra det. Jag är starkare än så. Jag har blivit starkare än så på grund av all skit som har hänt mig. Idag är jag starkare än jag någonsin har varit. Snyggare med för den delen, även fast jag aldrig har vägt så här mycket. Men det är okej, för jag är fortfarande jag. Visst, jag har dåliga dagar, precis som alla andra. Jag ligger där i mörkret och kan inte se en strimma av ljus, men jag vet att efter en dag eller två så brukar solen gå upp igen, molnen skingra sig, och jag kan skratta åt hur dum jag har varit. Det är väl lite därför jag funderar på att klippa mig ganska mycket, för jag känner att jag har så mycket mörker i mig själv, och om jag blir av med lite av det, i form av hår som livskraften faktiskt sägs sitta i, så kanske det kan bli lite ljusare igen. Och liksom vara ljust längre stunder. Det är okej att må piss ibland, man är inte mer än människa. Det är okej att vara hopplöst kär i en jävla skithög, för ibland kan man inte hjälpa det, men man får inte låta det ta överhanden och göra en till en svagare människa. Man får inte förlora sig själv. Man måste alltid ha kvar sin intergritet, sin själ, och sitt hjärta i allt man gör. Om man inte ser någon mening med något man gör, så får man hitta en väg ut. Jag ser ingen mening med att vara kär i dig, men tyvärr så är vägen ut en labyrint. Men jag tror jag är påväg. Det sägs att man bara ska följa en vägg hela tiden så kommer man ut. Kanske lyckas jag en dag. Kommer du sakna mig då? Vi får väl se. Jag saknar mig inte längre, jag tror jag har hittat mig själv lite.