Cirkusflickans bekännelser

Jag har en vän. En vän som inte kan få sin smärta att försvinna. Egentligen är vi rätt lika. Jag är rädd, så rädd. Rädd för att jag en dag ska vakna (jag som redan hatar att vakna) och få höra att hon inte finns där längre. Det skulle vara slutet för mig. Men då kanske dom skulle se, skulle kanske kunna förstå hur ont hennes själ gjorde. Det är lätt att vara efterklok. Det finns ingenting jag kan göra för henne, jag vet inte om hon litar på mig tillräckligt för att jag ska kunna hjälpa henne. Jag har väl sårat henne för mycket innan. Förlåt för allt, förresten, jag menade det aldrig. Jag hatar att vara hjälplös inför saker. Det gör så ont att jag inte kan hjälpa dig. Jag älskar dig så oerhört mycket, men jag kan inte hjälpa dig. Förlåt. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra. Men du kanske vill gå ut och gå och berätta hur du egentligen mår? Älskar dig.