Can't deal.

Sometimes I hurt you and I don't know why. I guess it reminds me I'm alive. Sometimes I love you and sometimes I lie. Forget you. Sometimes I want you like I want to die. Jag vet inte vart jag är längre. Allting faller till glassplitter vid vattenytan, över vilken jag kippar luft allt eftersom jag sjunker djupare ner i brunnen som är min förtvivlan. Cover the mirror, hide in you dreams. (Forget what it means.) Allting gör ont, men ingenting känns. Jag är avdomnad och kall, men inget bränner så som de tårar jag inte kan gråta. Jag står ensam på ett öppet fält, med iskristaller som regnar ner på mig. (No one will ever know you were here.) Allt trasas sönder, i den brännande ökenvinden. Sanden river mina kinder och svider mina ögon. Jag dör av törst. Ibland vill jag det. Dö, alltså. Det vore så lätt att bara ta det steget ut i det tomma. Bara för att se om det finns något bättre. Det måste finnas något bättre. Det måste. Vad har jag annars att längta till? (Whatever you feel, whatever you hide, whatever you carry deep inside, there's something more than this.) Värdelös. Det finns så mycket jag önskar att jag gjort. Så mycket som jag har sett rinna ur händerna på mig, och som lämnat mina fingrar blödande. Just nu går allting i samma gamla hjulspår, och allt fladdrar förbi min syn som torra höstlöv. Jag behöver förändring, ständig förändring, för att inte bli sån här. Det har jag inte fått, ingen förändring som är till det bra i alla fall. Jag önskar jag var stark. Men jag är så svag. Så svag. Så helvetes jävla svag. Jag har sån ilska och sånt hat som bränner inuti mig, och som kväver alla kärlekskänslor jag en gång haft. Jag är inte människa längre. Jag är... Jag är förlorad. Jag borde skjutas. /Anna