Och koltrastar sjöng utanför mitt fönster

Fairië. Var det inte så? Jag kommer på mig själv med att sakna den tiden. Jag mådde nog bättre då. Även om det var då spiralen började snurra neråt. Jag var vacker då. J är snäll, för han säger att jag är vacker nu. Han tycker det är konstigt att ingen vill ha mig. Kanske är han en riddare i skinande rustning? Jag trodde min hade ridit förbi för längesedan. Hon tittar nog inte ens tillbaka. Jag vet inte... Det är skönt att bara gräva ner sig i fina minnen, och glömma allt det mörka. Jag tycker om minnen, och fantasi. Det finns alltid ett slags pirr inuti en när man tänker på något fint. Som en förhoppning och en längtan. Jag har tur som kan få en känsla ut i fingertopparna när jag minns något. Jag känner dofter liksom... bakom näsan, i mitt huvud. Jag kan minnas hur ett visst ljus var, och vad folk hade på sig. Men ibland minns jag ingenting alls. Kanske håller jag på att bli galen? Som hon som fick tag i Drömmarnas Konungs guldstoft som han byggde drömmar av? Hon bara drömde och drömde, och tillslut så var hon bara en spillra av sitt gamla jag. Hm. Ja. Ska till P imorgon, min psykolog. Funderar ju på att ljuga genom mina tänder, säga att allt är peachy. Som Alexandra sa, idioti på hög nivå. Men jag känner att jag behöver ha mina problem för mig själv en stund. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver frid att drömma. Yours truly, I sanning din, /Anna Fina skor.