21 juni 2009

Don't lead me astray

Varning för lätt deppigt inlägg. Idag har varit... Inte en skitdag direkt. Jag har varit med Jenny på Samarkand och köpt en kjol på Lindex. Jättefin. Köpte även ett halsband. Visar det någon dag, I guess.

Saken är den att jag har bara mått skit i flera dagar nu. Skit, skit, skit.
Jag har, truth to be told, verkligen känt mig som den fulaste människan i hela världen.
När vi var i Göteborg över midsommar så kunde jag inte släppa blicken från alla vackra människor runt omkring mig.
Det har faktiskt varit så ett tag nu. Jag kommer på mig själv med att stirra på människor runt omkring mig. Och verkligen sjuda av avundsjuka.

Jag har aldrig sett mig själv som vacker. Fan, det låter så otroligt löjligt nu när jag skriver det. Men jag känner mig aldrig tillräckligt bra. Alltid ful, fet och helt jävla fel. Jag kommer aldrig undan det. Det maler jämt bak i huvudet på mig.

Att jag har gått upp 6 kg på ett år har inte direkt hjälpt.

Jag kan inte se mig själv i en spegel utan att rynka på näsan, åt just min näsa. Jag skulle ge vad som helst för att få operera den. Jag har hatat min näsa sedan jag var 12 år. Det är 8 år nu. Fy, fan.
Jag tror det är svårt för någon som inte känner så här att faktiskt förstå hur det känns.
På sista tiden har jag väl lärt mig att leva ett någorlunda normalt liv med mitt självhat, jag kan gå till simhallen. Fast det är jobbigt. Jobbigt som fan.

För några år sedan kunde jag inte det, jag fick ångestattacker dagarna innan vi skulle dit med klassen. Vissa dagar kunde jag inte ens gå ut genom dörren. Inte stiga ur sängen.

Jag har sedan jag var 12-13, haft problemhy. Åt Roaccutan mot den för något år sedan. Det blev bättre, inte helt bra. Nu har jag börjat få tillbaka lite, och det känns inte bra. Inte alls.

Jag kommer på mig själv med att se på tjejer i min egna ålder, yngre tjejer, äldre tjejer och tänka 'Jag undrar hur det känns att se ut så?'. Hur det skulle kännas att se sig själv i spegeln och faktiskt tycka om sig själv. Jag tycker om min kropp för allt den kan göra. Jag är fantastisk. Men jag är otroligt ful, jag tycker verkligen det. På vissa kort, vissa dagar, kan jag tycka jag ser okej ut. Men aldrig när jag bara ser mig själv i spegeln. Speciellt inte utan smink.

Mitt ansikte är lite osymmetriskt. Jag står och känner efter mina käkben (de syns tyvärr inte) och jag vet precis hur man skulle kunna lägga in ett ilägg för att de skulle bli likadana. Eller hur man skulle kunna slipa ner det ena...

Jag kan se mig själv med en mindre näsa. Smalare näsa, mindre nästipp, slipa ner ryggen. 30 000- 45 000 kr. Oåtkomligt. Det jag alltid önskat mig mest, aldrig vågat önska mig högt.

Min mamma sa till mig en gång, när jag tog upp att jag ville förminska näsan; 'Om du går ner lite i vikt så ska du se att din näsa blir mindre också'.

För det första så blir näsan mer framträdande om man går ner i vikt. För det andra; va?
Jag har levt med ätstörningar sedan jag var 13-14. Underätande, överätande, aldrig ordentligt ätande. Aldrig normal.

Jag har aldrig haft en pojkvän. Alltid blivit nobbad. Kanske hade det inte med mitt utseende att göra, kanske inte. Allt jag vet är att jag som 12-åring fick höra att anledningen till varför min killen i min klass hade gjort slut med mig var för att jag inte var söt nog.

Jag har aldrig varit söt nog.

It really sucks to say, men så är det.
Idag har varit en jobbig dag. Otroligt jobbig. Flera jobbiga dagar nu.

Jag skulle verkligen vilja veta hur det känns att gå nerför en gata och känna sig vacker. Få höra att man är vacker av en främling.
För hur gärna man än vill, så är det svårt att tro på dem som älskar en, för det är ju just det som de gör. Älskar en. Kärleken är som bekant blind. Inte för att jag får höra det så ofta av min familj.

Min mormor sa till mig, samma dag som jag hade fått veta att min tänkta baldejt inte ville gå med mig, att jag kanske inte skulle äta godis innan balen. Så klänningen skulle sitta bra.


Vad kan man göra när det aldrig riktigt slutar att göra ont i en?

Åh.

Jag vet att skönhet är otroligt flyktigt. Men... Ska jag verkligen behöva gå igenom hela livet och känna så här? Aldrig känna mig fin. Inte riktigt i alla fall.

Jag vill bara att det ska sluta göra så ont.

Ursäkta mig, jag brukar inte skriva av mig så här. Men jag var verkligen tvungen.

Hoppas ingen tog illa vid sig.

2 kommentarer:

Moa - En magisk purt... sa...

Fina fina du! Varför är det alltid de söta som skriver sånt här? För du ÄR söt! Verkligen! Inte för att jag vill att mindre söta ska känna så här men det känns så onödigt liksom.

För det första så tycker jag faktiskt att din mamma och mormor var riktigt taskiga när de sa så till dig. Så borde de verkligen INTE säga! Jag har också haft ätstörningar så jag vet hur det känns att titta på andra och önska att man vore dem. Hur det känns att hata sig själv så mycket att man börjar skada sig själv.

Om du inte läst "Självkänsla nu!" av Mia Törnblom så prova att göra det. Jag lovar att du kommer att känna igen dig i den för det enda som är fel med dig är att du har låg självkänsla.

Och beträffande näsan så skulle jag gissa att du inte tycker att elinkan är ful? För hon har faktiskt större näsa än du. Men hon och du är ju hur fina som helst!

Till sist JÄTTEKRAM! Och om det är nån tröst så blev inte jag kär eller träffade nån förrän jag var 21 år. (Och han blev kär i min bästa vän) Men nu har jag hittat en fin och det kommer du med att göra!

Anna sa...

Hej Anna.

Nr 1. Du ska veta att jag tycker att din näsa är så himla fin. Men jag har ju alltid gillat ansikten med karaktäristiska näsor.. :) Det är så himla fint. Jag hatar min näsa för att den är vanlig och tråkig, men gräset är ju som bekant alltid grönare på andra sidan...

Nr 2. Det finns inte en människa som har symmetriskt ansikte! Eller kropp för den delen. Mina ögon har t.ex. helt olika form och är olika stora! Och säg den tjej som inte har olika storlek på brösten.

Nr 3. Apropå föregående kommentar.. Jag är 20, har aldrig haft en pojkvän. Nu har jag träffat HONOM, den människa som jag vill spendera resten av mitt liv med, men det tog för lång tid för mig att förstå det (fastän han visade intresse), och nu är han tillsammans med min bästa vän. Det är i sådana situationer man är glad att ingenting är bestående, inte ens så starka känslor.. Livet är inte rättvist men det kan vara så himla härligt ändå, om man bara bestämmer sig för det!

Ps. Du är en av de sötaste människor jag träffat!