En tisdag som alla andra, nästan.

Empty spaces, what are we living for? Abandoned places, I guess we know the score. On and on. Does anybody know what we are looking for? ... The show must go on, The show must go on Inside my heart is breaking My make-up may be flaking But my smile still stays on. Idag höll vi i skattjakten. Det var okej, faktiskt. Stressade sönder mig, för jag tog på mig ansvar och sånt.. Jaja, någon måste ju göra det.. Det är tråkigt att du förmodligen inte känner samma sak för mig som du en gång gjorde. Det är tråkigt att du inte behöver mig som du en gång gjorde. Jag har blivit sviken alltför många gånger nu. En ljuspunkt de här senaste dagarna har varit Nathalie Alvhäll Lindahl. Vi har väldigt mycket gemensamt, det är skönt att bara kunna prata om helt vardagliga saker, och lite sagolika kanske :). Syster genom fantasi, tanke och blod. Så skulle jag vilja summera det hela. Jag har aldrig träffat någon som bär samma värld inom sig som jag gör. Tills nu förstås! Jag har varit för inskränkt för att upptäcka vänner som jag kanske inte spenderat särskilt mycket tid med. Allt blir mer komplicerat, ju längre in i livet man kommer. Det är svårt, för det mesta. Men jag antar att det enda man kan göra är att hänga kvar, huruvida tunna trådar som håller en kvar från att ramla ner i avgrunden. Jag antar, att det enda jag egentligen vill, är att bli älskad, uppskattad, och vara någon som man kan vara stolt över. Jag vill vara speciell. Jag är för självömkande, jag vet. Men jag försöker ju trassla upp allting just nu, och då kan det bli så. Det finns så många saker som jag önskar att jag kunde våga säga till folk. Men jag går på känslor, och mina känslor är lättvindiga. Det blir ganska ensamt här inne i mitt huvud och jag trodde att jag hade hittat någon som kunde hålla mig sällskap där, som fick se varenda vrå. Men jag hade väl fel. Jag kommer alltid älska dig.